Lotusblomman är en av de mest heliga och ikoniska växterna i världen. Den slående blomman är en symbolisk stapelvara för några av historiens mest inflytelserika kulturer och religioner. Det är säkert att säga att lotus varit en växtkändis i tusentals år.

Hieroglyfer i Fornägypten innefattar ofta lotusblommor som avbildas sida vid sida med viktiga präster och faraoner. Statyer som föreställer heliga buddhistiska figurer visar personen sittande på eller under en lotusblomma. Några av gudarna och gudinnorna inom hinduismen förknippas med blommorna. Lotusblomman är en återkommande symbol över tid och rum. Vad gör denna blomma så fängslande? För att förstå varför växten är så symbolisk och tidlös måste vi först förstå dess livshistoria.

 

 

Om lotusblomman

 

Den vita lotusen (även kallad helig lotus), Nelumbo nucifera, har ett stort naturligt utbredningsområde. Den växer i norra Indien upp till höjder så höga som 1 400 meter (4 600 fot), ända till Östasien över stora delar av Kina och nästan hela Sydostasien.

Den blå lotusen, Nymphaea caerulea, är infödd vid Nilen och andra delar av Östafrika. Botaniskt sett är den blå lotusen egentligen en typ av näckros. Men anledningarna till varför den är helig liknar de för den vita lotusen. Den växer också på ett mycket liknande sätt som den vita lotusen.

Lotusplantan är i sig en vattenväxt. Den trivs i grumligt, stillastående vatten och rotar sig i mörjan under. De långa stjälkarna stiger genom vattnet och bladen sitter direkt på eller ovanför vattenytan. De stora, pråliga blommorna blommar ovanför bladen, ibland med en diameter på 20 centimeter (8 tum)! Lotusblad har en speciell vaxartad beläggning som får vatten och smuts att rinna av. Så även efter att de blommar från annars smutsigt, grumligt vatten är blomman själv helt fläckfri. En efter en dyker nya lotusblommor upp och varar endast en dag. Detta är en av anledningarna till att lotusblommor är så beundrade. Deras förmåga att förbli rena medan de växer upp ur mörjan väcker tankar på uthållighet och andlig renhet.

 

 

 

Buddhism och lotusen

 

Inom buddhismen är den heliga lotusen en symbol för renhet, andlig upplysning och trofasthet. Statyer av Buddha visar ofta honom sittande på en öppen lotusblomma, som den på bilden ovan. I Buddhas land finns det många olika färger av lotusblommor och var och en bär en annan betydelse.

• Blå symboliserar en seger för anden över visdom, intelligens och kunskap. I buddhistisk konst är blåa lotusblommor aldrig helt öppna för att inte visa blomcentrat.
• Vit symboliserar Bodhi (att vara upplyst). Den representerar också mental renhet, andlig fullkomlighet och frid.
• Lila anses mystisk. De åtta kronbladen på denna lotus representerar Den ädla åttafaldiga vägen, en av Buddhas viktigaste läror.
• Röd representerar hjärtat och symboliserar kärlek och medkänsla.
• Rosa anses vara den ”sanna” lotusen och är huvudsakligen blomfärgen enligt Buddha.

 

 

 

Hinduiska gudar, gudinnor och den vita lotusen

 

Lotusblomman är helig inom hinduismen. Den symboliserar skönhet, fertilitet, välstånd, andlighet och evighet. Det är ganska betydande ideal, och alla representeras av den vita lotusen. Många hinduiska gudomar håller i eller associerar sig med lotusblommor.

Välståndets gudinna, Laxmi, avbildas oftast sittande på en öppen lotusblomma, med fler blommor i två av hennes fyra händer. Den fyrhövdade skaparguden Brahma sades ha uppstått ur en lotusblomma själv. Inom hinduismen är den ofelbara lotusblomman gudomlig. Den uppstår ur grumligt vatten och representerar upplysning i en människa med få världsliga attachment.

 

 

 

Fornägypten och den blå lotusen

 

Hieroglyfer i Fornägypten visar mer än en typ av lotusblomma, men den blå lotusen är definitivt den vanligaste och mest heliga av dem alla. Den blå blomman symboliserar ofta pånyttfödelse på grund av dess natur att sänka sig under vatten och återuppstå nästa dag. När den blommar ur vattnet en andra gång är den lika ren och oförstörd som dagen innan.

Tack vare lotusblommans förmåga att gå ner i vattnet och komma tillbaka nästa dag kom den till slut att symbolisera solen och världens skapelse. Eftersom lotusblomman förknippas med pånyttfödelse blev den också förknippad med döden. Många forntida egyptier trodde att man efter döden kunde förvandlas till en lotus och därmed återfödas nästa dag.

Förutom den symboliska och andliga betydelsen hade den blå lotusen även en mer politisk betydelse. Övre och Nedre Egypten var länge separata. Till slut blev lotusblomman (som finns rikligt i Övre Egypten) och papyruväxten (riklig i Nedre Egypten) förenade i symboler och hieroglyfer. Genom att kombinera två av de viktigaste växterna i Fornägypten ledde detta till enandet av de två kungadömena.